En mammas känslor

Att bli mamma för första gången är ju något av det absolut största och finaste man kan gå igenom och att helt plötsligt ha två små mini me att följa livet ut är det inget som slår. Alla gamlingar som sa att man “skulle leva livet innan man skaffa barn” har ingen aning om vad dom snackade om, för när tjejerna kom var då livet började. Det är ju med mina barn jag vill uppleva allt, inte sitta och berätta om det i efterhand. Jag vill dela minnena med dom, se tillbaka tillsammans.

Jag kan fortfarande bli känslomässig för småsaker som andra antagligen bara tar för utveckling etc, men som idag när tjejerna lämnades på skolan. Två glada, stora små tjejer som skuttade iväg för idag var det utflykt med hela skolan. En busstur som väntade för att tas in till stan och domkyrkan och så en till busstur tillbaka till skolan igen. Dom har åkt buss med skolan förut, men idag kändes annorlunda. Tiden går så otroligt fort och dom växer upp så snabbt att man verkligen inte hänger med i svängarna. Där gick jag med tårarna bakom ögonlocken, lycklig över att jag har turen att ha världens finaste barn.

Sexårsperioden är precis som alla beskrivit den. Stora barn som helt plötsligt glömmer allt dom kan, ska ha hjälp med basicgrejer och leker gärna bebis igen. Men det hör till, och även om det är jobbigt i stunden så vet man att det är en fas som alla barn som följer utvecklingen kommer gå igenom. Nu börjar det bli bättre igen och tjejerna minns faktiskt att dom visst kan mycket själva, men jag finns ju där om dom behöver en hjälpande hand som guidning.

Tjejerna har alltid haft mycket energi och humör, så alla dessa faser har verkligen vart påfrestande, men lika där så hör det ju till. Alla känslor i dessa små kroppar som ska sättas ord på, varför man känner som man gör, hur det går till och vad man kan påverka själv exempelvis. Men dom är duktiga, duktiga på att förklara efter att dom vart i affekt, sätta ord på hur saker och ting känns, visa känslor och ta emot när vi pratar och diskuterar.

När tjejerna låg i magen var man ständigt orolig inför nästa ultraljud, för tänk om bara ett hjärta slog då? Och inför barnmorskebesöken och lyssna på hjärtljuden, och då skedde detta varannan vecka hela tiden fram till förlossning. Sen var rädslan inför förlossningen, tänk om något går snett? Sen kom plötslig spädbarnsdöd i tankarna och oron kring det, när dom började gå och klättra på allt, tänk om dom sätter i halsen?! Inför förskolestart, skolstart, träningar, kompisar etc. En oro man alltid kommer känna kring sina barn, för nästa steg betyder inte att man kan koppla av mer. När min mamma sa till mig som tonåring att man alltid är orolig för sina barn tyckte jag hon överdrev något otroligt, men sen jag själv blev mamma förstår jag verkligen till punkt och pricka. För sen då? Första festen, förhållande och allt som hör till, hjärtekross, övningskörning, flytta hemifrån, krogen, ja ni fattar nog. Man kommer aldrig kunna sova när man vet att dom är ute, och ändå hör allt detta till livet, och vi ska förbereda våra barn så mycket vi bara kan inför livet som väntar.

Så jag njuter, njuter av att ha mina tjejer så tätt intill mig varje dag, allt vi gör tillsammans och planerar inför, att få se mina små trollungar växa upp till självsäkra, starka tjejer med fötterna på jorden. Men mammakänslorna kommer alltid finnas där och dom kommer alltid vara mammas tjejer!