Hur lever man vidare?

För två dagar sedan knackade det på dörren. Vi hade precis kommit hem och klockan var sent på kvällen. Utanför stod min pappa, bror och moster med sambo, mamma var uppe med tjejerna och jag förstod på ett sett direkt, men på ett annat sätt tog det lång tid att förstå. Alla fyra var rödgråtna och när min moster säger att ”vi behöver prata” så snurrade varenda tanke i huvudet. Det var inte länge sedan jag berättade om mina känslor efter en släktings försök att avsluta sitt liv, och nu ska vi processa att hon dessvärre lyckades.

Jag förstod i princip omgående att det var min mormor det gällde och jag minns knappt vad som hände därefter mer än att mamma kom ner och undrade vad som händer och bryter ihop när hon får höra. Vi bröt ihop, allihop. Jag minns att jag kastade mig ut i regnet i ett försök att fly, fly från verkligheten som är omöjlig att förstå, fly från hemmet för att skona mina barn från att se den smärta jag kände. Den natten sov vi ingenting. Att behöva ringa min syster som gör lumpen och höra henne bryta ihop totalt utan att kunna krama henne så hårt som jag ville, gjorde så ont. Att se smärtan i min mammas och min mosters ögon, oförståelsen i flickornas blickar och brorsans och pappas tårar, jag ville bara bort. Bort från allt. Det var inte sant, hon mådde ju inte dåligt, vi pratade ju förra veckan, grät tillsammans och försökte processa det hon precis hade försökt med. Hon lovade att vi alltid skulle finnas där för varandra, att vi skulle prata om hur vi mådde på riktigt, att vi skulle ses snart och hur mycket hon älskade oss, och nu är hon borta.

Jag vill inte förstå och bilderna jag ser i mitt huvud är som tagna ur en skräckfilm. Ingen människa ska behöva må så dåligt att den enda utväg man ser är att avsluta ens existens, och ingen människa ska behöva genomgå denna enorma smärta av att förlora en älskad familjemedlem. Jag visste inte att hon mådde dåligt, ingen av oss gjorde det, och visst är det så, att när man är så säker på det så berättar man inte för någon, men jag önskar så att hon hade berättat. Jag hade så gärna velat hjälpa henne bli bättre, att år efter år få se henne med mina barn, se dom växa upp tillsammans. Jag kan inte förstå hur vi ska kunna leva vidare utan att ha dig med oss, julafton, födelsedagar och så vidare.

Hon var fin min mormor. Hon brydde sig om andra på sitt sätt, hon var tokig och skojade om allt, och rumsren var hon inte alls. Jag minns så väl en halloween för många år sedan då Max Hamburgare lovade glass eller hamburgare om man kom dit utklädd, och hon tog med mig och min syster till varenda Max i Västerås den kvällen. Och självklart var allt hennes idé! Som vi skrattade. Och nu ska jag helt plötsligt behöva berätta för mina flickor att GM inte längre finns med oss. Hon kommer aldrig mer komma på kalas eller en fika, aldrig följa med till lekparken igen, aldrig kramas eller snosa i nacken. Hur berättar man det?

Jag har skrikit, kräkts, gråtit, hyperventilerat och fått panikattacker om vartannat dessa två dagar som gått, och sorgen kan ingen ta ifrån en. Jag är arg, så arg över att hon ljög i vårt samtal när hon lovade alla saker jag i efterhand förstår att hon visste att jag ville höra, så arg över att den själviska handlingen fått oss alla att falla i sorg och smärta utan dess like, men så otroligt ledsen över att hon kämpat med alla känslor och smärtan själv istället för att prata med någon av oss, försöka få hjälp och så ledsen över att behöva intala mig själv att hon har det bättre nu.

Jag tänker på våra roliga minnen och försöker byta ut den hemska bild jag ser mot hennes leende ansikte. Försöker föreställa mig henne i början av varje samtal då hon alltid sa samma sak; ”heej gumman, det är mormor! Hehehe”. Allt som gjorde henne till just henne, att hon kallade tjejerna twinsen, hur hon pratade med katterna så som ”är du lååååång” och ”mammas bästa katt på joooooorden”. Hon var fin. Så fin och jag hoppas att jag ser ut som henne när jag är i hennes ålder.

Och mormor, jag ska kämpa, kämpa så hårt jag kan för att ställa det jag kan till rätta. Ingen ska någonsin hamna där vi är, och jag kommer föra din talan vidare i minne av Dig. Jag kommer alltid se upp till dig, om nu än på stjärnan där du sitter och tittar ner på oss. Jag hoppas att du kan titta ner på mig en dag och känna dig stolt. Du är alltid älskad men aldrig glömd!❤️

Och till dig som mår dåligt, oavsett om du är anhörig eller vilken bekant. Prata med någon, det spelar ingen roll vem. Tillsammans kan vi kämpa mot psykisk ohälsa och hjälpa de i nöd! Ingen ska behöva må dåligt i tystnad❤️

Loading Likes...

2 reaktioner på ”Hur lever man vidare?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *