Väluppfostrade barn = dåligt?

Detta är något av det mest omtalade inom barnvärlden och jag tänkte berätta om min syn på samtalsämnet. Jag pratar givetvis om uppfostran. Typ ? kan man ju känna men lugn lugn, alla tänker vi olika och så länge barnen inte far illa så är ju inget sätt fel, eller hur???

Jag var som barn extremt bortskämd tack vare min kära morfar. Då tyckte jag själv att det var toppen med en som köpte allt jag ville ha och alltid gav min vilja igenom, meeen som förälder och nu som vuxen kan jag bara säga att nej, jag hade inte accepterat det. Jag har tagit mycket av mina erfarenheter till hur jag vill uppfostra tjejerna, för det är så jag hoppas dom ska bli två fantastiska, vuxna människor av.

För det första låter jag aldrig tjejerna få sin vilja igenom om dom skriker sig till det. Exempel: Är vi på Maxi och dom inte vill sitta fint i vagnen så gör jag inte som många andra och mutar, utan istället förklarar jag för dom att man inte får skrika och när som slutat med det får dom gå själva, till exempel. Varför? Jag vet hur jag gjorde som barn, jag blev arg och skrek tills jag fick min vilja igenom och tro mig, barn lär sig snabbt! Ibland måste man få ha lite tråkigt, typ i bilen. Jag ger inte min telefon då för att dom ska vara nöjda utan då får dom vara arga. Det är skillnad på skrik och skrik.

När tjejerna är ledsna är det en självklarhet att dom alltid tröstas, och i vår familj är vi väldigt “varma” och både kramas och pussas mycket och ofta. Närhet är viktigt tycker jag och vi kan tex sitta och kramas framför Bolibompa eller ge varandra en spontan kram. Men är dom arga och skriker av den anledningen så ger jag ingen uppmärksamhet. Fortsätter dom skrika när jag försöker prata med dom så slutar jag och väntar ut dom, och tro mig, dom är extremt smarta!

Precis som alla syskon så bråkar tjejerna emellanåt också men det varar inte längre än två minuter. Det kan komma ett slag eller en putt tex och jag är alltid hård med att det inte är okej. Har ena gjort något säger hag alltid lugnt att man bara får kramas, pussas och klappas och då gör den som gjort något dumt något av det för att bli sams. Jag säger ju det, dom är smarta och förstår betydligt mer än man kanske tror! Därför vill jag vara noga med detta redan från början för uppfostran kan du inte börja med för sent.

Jag menar givetvis inte att jag är expert på något plan men som jag nämnde i början så är det vad jag tror funkar för mina barn som är små kopior av mig✌? Ett annat exempel är att man inte får springa fram till någon annans hund. Tjejerna är riktiga djurälskare och vill krama och pussa varenda djur dom ser, men som både hundägare och förälder vill jag att dom lär sig det tidigt, att man inte måste klappa varenda djur man ser och heller inte bara rusar fram till den. För det första vet man aldrig vad djuret tycker om barn eller hur den är i en stressad situation och som hundägare vill jag inte lära mina hundar att man måste hälsa på varenda människa man ser och heller inte att dom blir rädda för att andras barn rusar fram till dom. Tjejerna är så duktiga och kollar alltid på avstånd och så får man känna av läget, verkar det vara en bra människa kan man givetvis fråga om man får klappa.

Och så sista exemplet; vi var på Ö&B i veckan med mamma hon skulle köpa kakor bland mycket annat vilket Saga märkte direkt, såklart. Hon började tjata om “kaka kaka kaka kaka” och när jag sa att vi inte skulle ha någon kaka nu blev hon hysterisk och skulle kasta sig på golvet, klassiskt va? Mamma betalade och jag lät Saga rulla runt på golvet för hon kastade sig bara i famnen, och mamma tänkte sedan ge en kaka när hon hade betalat men för mig är det att belöna hennes beteende vilket hon kommer komma ihåg sen, så när hon lugnat sig och jag förklarat att man inte får skrika nickade hon och vi kunde gå till bilen. I bilen fick hon äntligen en kaka eftersom hon då hade vart så duktig! Jag belönar alltså bra beteende och inte dåligt, som många andra bara för att hålla barnen nöjda och tysta!

Däremot tycker jag det är tråkigt att det ska stirras så mycket i dessa fall. Som när vi skulle gå från stan för någon månad sedan och tjejerna vägrade vagnen, bokstavligen. Till slut fick dom lov att sitta där och skrika i vagnen för det var omöjligt att hålla koll på att båda gick fint bredvid på cykelbanan precis vid vägen, och då stod en tjej och glodde som att jag misshandlade dom? Ge en förstående blick istället! Jag vill ju så klart inte att dom blir påkörda av varken cykel eller bil och tro mig, det är svårt att dela på sig när man är själv!

Jag får alltid höra att jag har väluppfostrade och glada barn och det glädjer mig givetvis. Som jag sa så gör vi allt med kärlek här hemma och när man måste säga ifrån så säger man det lugnt och sansat och förklarar varför man gör si eller så. Jag är så stolt över flickorna så jag spricker och dessa små solstrålar kan få vem som helst på bra humör!?

Hur ser ni på det hela? Ni får gärna berätta hur ni hanterar dessa händelser??

 

Loading Likes...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *