Graviditeten – looking back

 

Jag får ständigt frågor om hur min graviditet var, krämpor, hur länge jag var gravid, hur förlossningen startade, hur allt kändes under graviditeten och annat runt om, så jag tänkte att jag berättar här!

Alla som följer oss vet att jag inte planerade att skaffa barn nu, och själv. Jag gjorde vad jag kunde för att inte bli gravid men uppenbarligen var det menat för mig att bli ensamstående mamma till världens finaste flickor! Jag fick reda på tidigt att jag var gravid, ca 2+. I början mådde jag bra och tänkte att det var för bra för att vara sant. Skulle man inte känna något alls som gravid?

I vecka 5 (4+) slog illamåendet till som en käftsmäll rent utsagt! Jag började kräkas non stop och fick inte behålla något alls. Läkarna och 1177 insisterade på att man visst kunde dricka en tesked vätska men det funkade inte för mig, det kom upp direkt trots att magen var helt tom!

Jag blev inlagd på avdelning 85 och låg med dropp hela dagarna. Jag hade noll ork till något eftersom jag bara fick i mig droppet. Min kropp var så trött att den stötte ifrån sig nålarna som fick sättas om flera gånger om dagen. Jag hade blåmärken och svullnader i armarna de närmsta tre månaderna som detta pågick. Jag kunde åka hem på permission emellanåt men låg då bara i badet hos mormor (den enda som hade badkar). Jag hade cravings som löste av varann, en av dessa var fiskgratäng (Don’t ask?) som jag pinade i mig men efter kräktes upp.. Jag fick iallafall njuta av det jag lyckades få i mig innan det kom upp igen!

Mina cravings löste av varann och jag hade även isglass, daim och saltgurka under perioder. Saltgurkan var underbar?

När jag var i tredje månaden började jag må allt bättre och illamåendet kom istället ibland. Jag blev utskriven i tredje månaden och kunde då äta och dricka utan att det kom upp! Illamåendet fick jag ju dock stå ut med ändå! När det blivit bättre kom dock nästa krämpa, foglossning. Jag kom knappt upp för trapporna och hade ont nästan hela tiden. Mitt luktsinne var extremt bra och både cigarettrök, min lägenhet och hundarna fick mig att bokstavligen kräkas. Jobbigast var att inte kunna vara med hundarna!?

Mina krämpor löste av varandra hela tiden och det var så jobbigt. Folk frågar hela tiden hur jag orkade, och det finns bara en anledning, mina barn! Motivationen att hålla mig stark var mina tjejer! Psykiskt mådde jag toppen, men kroppen var så trött. Jag var så lycklig över att varje dag som gick betydde en dag närmare att få träffa mina tjejer!

På slutet mådde jag inte illa alls men hade istället bland annat jordens jobbigaste och vidrigaste sura uppstötningar! Dom var ett rent helvete.

I vecka 29+1 blev jag inlagd på förlossningen då jag börjat öppna mig. Jag fick värkhämmande dropp samt sprutor för tjejernas lungmognad ifall dom skulle komma då. Dagen efter blev jag utskriven från Västerås och fick åka till Falun med ambulans där jag blev inlagd då det var fullt på neo här. Där låg jag en vecka med familjen som pendlade emellan för att träffa mig. Det var jobbigt att ligga där helt själv och just då önskade jag att jag hade haft en karl som fanns med hela tiden och stöttade.

Vecka 30+1 fick jag äntligen åka hem till Västerås igen och kunde leva normalt. I vecka 34+3 skulle jag gå på toa, drog ner trosorna och skulle precis sätta mig när det rann en droppen längs benet. Jag torkade och såg att det var helt genomskinligt, alltså omöjligt att det var kiss. Jag kissade dock och insåg att det måste vara fostervatten. Ringde förlossningen och fick komma in. Läkaren undersökte och sa att det förmodligen inte är fostervatten och skickade hem mig. Vecka 34+6 skulle jag resa mig ur sängen och det kändes som jag kissade på mig. En stor blöt fläck i på lakanet som fick mig att ringa förlossningen igen. Blev ombedd att ringa tillbaka om det kom mer. Under dagen var jag his föräldrarna och moster med sambo var där och fikade. Jag sa inget men smög in med små kommentarer åt mamma så hon visste läget. Vid det här läget forsade det vatten med jämna mellanrum.

Till slut ringde jag förlossningen igen då jag ständigt fick byta binda. Fick komma in och ett test gjordes för att se om det var fostervatten, och mycket riktigt var det det. Jag blev inlagd omgående och fick antibiotika för att förhindra infektion. Ultraljud gjordes flera gånger för att se så Sofia hade tillräckligt med vatten och CTG gjorde hela dagarna. Denna tid var jag inlagd på 85an igen. Jag hade öppnat mig mer men hade bara sammandragningar som jag haft länge.  Till slut bestämdes att jag inom 48 timmar skulle bli igångsatt.

Eftersom kroppen ej kom igång fick jag komma ner till förlossningen 35+2 och värkstimulerande dropp sattes omedelbart. Värkarna kom igång direkt och mamma kom strax därpå. Jag hade vart livrädd över hur tjejerna skulle må och hade fått sagt till mig att dom eventuellt kommer åka i kuvös till neo, att jag kanske inte får upp dom på bröstet, allt berodde på hur dom mådde.

Epidutalen sattes på natten 35+2 vid 23, och Vid 06.30 startade krystvärkarna. Sofia var ute på 30 minuter klockan 06.57 och därefter var rummet fyllt med läkare. En läkare höll Saga på plats i magen flr att undvika att hon vände sig, en annan var beredd på att ta emot henne, en barnmorska skrev på datorn, en annan höll lustgasmasken, neopersonal var på plats, mamma höll Sofia och så togs hinnorna på Saga och vattnet forsade. Saga var ute 15 minuter efter Sofia och föddes 07.12.

Jag fick den förlossning jag önskat, att föda vaginalt. Jag önskar dock att kroppen kunde komma igång av sig självt med värkarbetet men det är bara en liten sak. Där, efter åtta månaders väntan, en extremt jobbig graviditet, hade jag mina barn på mitt bröst! Båda mådde bra, skrek när dom föddes, blev rosa direkt och jag var det lyckligaste i världen! Jag hade blivit mamma till dom finaste jag någonsin skådat!❤

Såå, när man tittar tillbaka så här sitter jag med tårarna längs kinderna. Detta är den bästa resa jag gjort och tack vare familj och nära och kära blev det så bra trots mina krämpor! Man lärde sig verkligen vilka som fanns där? Nu i efterhand kommer jag inte ihåg hur jag mådde så, mer än att jag vet att jag hade det kämpigt. Jag längtar så tills den dag jag har träffat min blivande man och det är dags igen. Men detta är utan tvekan det bästa jag vart med om, och det absolut bästa som kom av det❤

Loading Likes...

1 reaktion på ”Graviditeten – looking back

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *