Att berätta för barnen

Att berätta för tjejerna om försluten av en älskad familjemedlem, deras gammelmormor, har snurrat i mitt huvud sedan det hände. Hur berättar man för ett barn att GM inte längre finns med oss? Att aldrig mer kommer få träffa henne? Jag vet inte. Jag har aldrig vart med om att behöva berätta en sådan sak och jag hade önskat att jag slapp helt och hållet, men jag måste. Denna sorg behöver dom få vara en del av och vi behöver alla få ur alla känslor som ligger och gror där inne.

Jag har pratat med vår BVC-sköterska, som i sin tur pratat med psykolog angående just detta. Hur delaktiga kan två fyraåringar vara? Psykologen berättade att dom behöver vara så delaktiga det går, att vi tillsammans går igenom detta och tillsammans kämpar oss framåt. Jag frågade om begravningen och hon sa att dom behöver få vara med, ta farväl och inte bli utelämnade.

Igår kväll tog jag modet till mig och berättade. Båda blev nere och frågade om hon aldrig mer kommer komma hem till oss. Jag frågade om dom förstod vad det betyder att hon inte längre finns med oss, och det gjorde dom. Men jag förklarade att hon sitter på den starkaste stjärnan på himlen och tittar på oss. Saga svarade att men mamma, det kan hon ju one. Vi har ju tak på huset. Men jag sa att änglar kan det. Fia frågade då om hon kan se våra stekpannor, och vi kom fram till att hon kunde det.

Jag berättade om begravningen och förklarade så gott jag kunde vad det innebar, att det var då vi skulle säga hejdå, och jag frågade om dom ville vara med trots att alla människor kommer gråta och vara ledsna, eller om dom hellre ville vara med gammelmorfar under tiden. Dom svarade att dom ville vara med och säga hejdå. Jag frågade om dom ville rita en teckning vi kunde ge till henne då och det ville dom gärna. Sofia ville även tejpa en fin överraskning åt henne med hennes finaste tejper. Vi kramades och pratade om att oavsett vilka känslor man känner så ska man alltid prata, och mamma kommer alltid finnas där och lyssna.

Jag önskar jag kunde ta detta som ett barn. Bara behöva tänka på att vi kan vinka till henne på kvällarna när det är stjärnklart, och slippa tänka på allt annat runtomkring. Mina älskade barn, jag önskar så att jag kunde skona er från denna smärta och förlust❤️

Loading Likes...

4 reaktioner på ”Att berätta för barnen

  1. Fy det är aldrig lätt att berätta för barnen att någon har gott bort och att dom inte kommer att träffas mer<3 Jag var fyra år när min morfar gick bort då försteg man inte innebörden med döden <3

  2. Det här är så svårt. då min mormor dog hade vi precis den diskussionen med prästen. Mina barn var med, en annan släkting valde att inte ta med dom. Prästen förklarade så fint att oftast är det bättre om barnen får vara med och säga hejdå. Det blir så tydligt då. Det är helt ok att få vara ledsen, och att få gråta. Vill man dölja det, märker barnen det ändå, men kanske inte ser sammanhanget.
    Beklagar sorgen

  3. Fy dödsfall är tuffa, det är alltid svårt att ta upp speciellt för barn. Min bror var precis fylla 4 när min pappa dog, 4 år och 10 dagar för att vara exakt. Min syster var 5 år och jag var 9 år. Det är inte lätt för barn alls, men jag skrev mitt examensarbete på lärarprogrammet om barn i sorg och det jag lärde mig där var att låta barn prata. Det kan dröja 10 år innan känslorna poppar upp, och då ska man låta dem göra det.

  4. När min farfar dog va jag 5 år och mamma visade bröderna lejonhjärta för mig och när storebror dog där så sa hon att farfar gjort likadant och nu är han i nangiala och det hjälte mig att förstå att farfar är borta han kommer inte mer. Till Karim när han frågade har inte du någon mamma mamma och då sa jag nej inte längre hon är uppe i himlen och vakar över mig och dig och alla andra.
    Det är svårt att veta hur man ska berätta för barn men dom har massor med frågor med som man ska försöka svara på…
    Men du får försöka berätta på något sätt..

    Beklagar sorgen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *