Överbeskyddande

Känner ni igen er i rubriken? Det är nog inte bara jag som passar in under den kategorin. Jag har sedan tjejerna kom till vart galet överbeskyddande, och det är ju inte alltid positivt. Det är ofta jag tänker att jag gärna hade klätt in dom i bomull och låst in dom i deras rum så dom inte kunde göra sig illa..!

Jag är livrädd att något ska hända dom, eller mig själv för den delen, hur skulle jag kunna ta hand om dom då? Tänk, hela tiden är man orolig över något. När dom låg i magen var det för man var rädd att något skulle hända och att någon av dom skulle dö, sen var det rädslan i att dom skulle vara sjuka, sen var det plötslig spädbarnsdöd, när dom lärde sig gå var man livrädd att dom skulle skada sig och nu när dom är överallt och ingenstans är hjärtat ständigt i halsgropen för man är rädd att dom ska trilla eller klämma sig och skada sig!

I framtiden kommer man vara livrädd när dom ska ut på krogen, och när dom fått körkort ska man oroa sig över det😅 Jag har alltid tyckt mamma vart så enormt jobbig, dryg rent utsagt, men nu när jag själv har barn förstår jag henne till fullo. Och just det har hon alltid sagt, men det är ju först nu som jag verkligen förstår henne. Jag kommer så väl ihåg när man skulle ut med kompisarna, eller bara skulle ner på stan, så var mamma alltid tvungen att säga att man skulle vara rädd om sig och när hon smsade eller ringde var man “för upptagen” och kunde inte förstå den oro hon kände då. Herregud så dum man var! Mammahjärtat hade ju gått sönder av oro när ens barn inte svarar!

Mamma är fortfarande överbeskyddande men nu tycker jag inte hon är jobbig när hon tjatar om det, det är ju för hon bryr sig och älskar oss. Tjejerna kommer garanterat tycka att jag är jobbig när dom blir äldre men när dom själva får barn kommer dom garanterat förstå dom med❤

Tänk att mina hjärtan vart så små!! Jag kommer alltid finnas där för mina älsklingar

Loading Likes...

1 reaktion på ”Överbeskyddande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *