Årets sämsta mamma

Senaste veckorna har flickorna som ni vet sovit dåligt, vissa nätter bättre än andra, men oftast väldigt dåligt med många ledsna uppvak. Jag försöker alltid tänka positivt och därför nästan låtsats för mig själv att jag inte vart trött, och för varje natt har sömnen för mig blivit värre. Jag kommer aldrig in i någon djup sömn utan vaknar av minsta lilla. Det spelar heller ingen roll om mamma sover över för att avlasta utan jag vaknar snabbare än henne och kastar mig upp för att ta tjejerna.. Hon hinner helt enkelt inte ens gå upp!

Nu senaste dagarna har jag dock vart extremt trött, vilket gjort att jag vart lättstressad och lätt blivit frustrerad, och eftersom jag inte vill att tjejerna märker av det så har jag alltid gått iväg en stund då tex, men nu har dom tyvärr märkt av det senaste veckan och det är det sista jag vill. Jag ber aldrig om hjälp, men idag kände jag bara att jag behövde det.. Jag ringde mamma och frågade om tjejerna kunde sova där inatt vilket hon så klart sa att dom kunde, men efter det har jag bara gråtit i skov.

Mamma kom hit efter jobbet och tjejerna följde då med när hon och syrran skulle hem. Jag har bara gråtit sedan dom åkte. Jag vill inte att dom ska sova borta, och jag känner mig hemsk som känner att jag ens behöver en natt för mig själv, bara få ligga och slappa framför TVn, ta ett långt bad och få sova ut för en natt, jag känner mig verkligen som årets sämsta mamma! Det känns som jag överger mina barn trots att jag vet att dom har det jättebra hos föräldrarna!

Usch, jag klarar inte detta! Vad gör man när man är “barnledig”?! Jag behöver ha något att tänka på för att inte bara gråta..